Ang sk Djurvänner....

Det är ett svårt arbete med att hitta bra jourhem. Man försöker lära känna personer som anmäler sig till att hjälpa en hemlös katt. Öppnar sitt hem för att katten skall få all den hjälp den behöver. Man försöker grilla personerna i fråga så att det inte finns ett enda frågetecken.

Och hoppas att man hittat likasinnade personer som vill hjälpa till. Men ack vad jag bedrog mig.

Vi ger all info som tänkas kan så att de vet vad det innebär...ändå sitter jag här med en stor klump imagen ang ett jourhem som visade sig vara allt annat än djurvänligt.

Jag kan börja stört gråta pga jag lämnade kissen hos dem, men hur kan man veta frågar jag mig varje sekund. Intuitionen är ett bra verktyg och skall inte skjutas åt sidan.

Katten hittades mager och höggravid. Trots alla benknotor som stack ut var hon så snäll och tacksam för att hon fått mat och hjälp.

Det handlade om dagar tills hon skulle föda. Lämnade henne hos ett jourhem som blev godkänt för allt var ju toppen de hade all kärlek i världen och ville göra skillnad, som de sade. De längtade efter att ta emot henne.

Varje vecka skall de lämna rapport hur läget är osv. Hur de utvecklas osv. Veckorna gick och fick aldrig några rapporter.

Jag fick ringa varje vecka för att kolla läget...allt var jobbigt, ville inte skriva rapporter...de kände sig jagade ...osv

Tillslut svarade de inte när jag ringde....då började jag ju bli minst sagt orolig. Hade på känn att något inte stod rätt till. Men vad?

Gjorde hembesök för att jag ville kolla läget. Stämmningen hemma hos dem var iskall. Men ingen av dem yppade ett ord.

En dag hade flickan stuckit från sin kille och bara dragit och lämnat katterna...jag ringde o ringde och krävde svar vad det är som händer. Fick aldrig svar...Jag var så orolig att jag gick i taket.

Ställde killen mot väggen och krävde svar omedelbums.

Kattmamman hade börjat kissa på olika ställen i lägenheten och rev i soporna. Det tyder på stress eller något annat kan hon ha tröttnat på sina ungar? En helt normal tanke egentligen eftersom man inte visste.


Det kröp fram att flickan var sjuk och orkade inte...

Fortfarande sjuk efter en vecka....de kom inte till det inbokade vaccinationsbesöket hos veterinären.

Beställde ny tid och krävde att han skall komma med katterna eftersom det är jätteviktigt.

Han kom och den synen: han såg ut som ett ras,,,ett spöke....sluddrade och pratade väldigt osammanhängande.

Mamman var fortfarande väldigt mager och han sade att han dragit in på maten. VAAAA?????
För att hon är så glupsk och konstig. Samt att katter skall inte vara på borden. Då minsann fick jag ta det ur henne.

kände en våg av rädsla var tvungen att fråga rätt ut: Slår du katten? Den blicken och det hummande svaret kommer jag aldrig glömma. Det sade mer än 1000 ord. Det sitter som en vass kniv i mig.

Varför sambon stack var att han misshandlade henne och isolerade henne från allt o alla. Hon fick inte prata med folk om inte han var hemma osv....hon fick inte ens prata med mig. Och de var jourhem....helt galet.

Nu i efterhand kröp det fram mer att han släppt ut dem på gräsmattan lösspringandes....jag förstår inte hur han tänkte...Man får absolut inte släppa ut jourhemskatter. Han har skrivit på ett kontrakt där det står klart o tydligt hur det fungerar och de var så införstådda med allt.

Samt att varken mat eller vatten stått framme....man blir helt mållös.

Det är så mycket mer kring denna historia men kan inte nämna allt...men detta är ett sorgligt kapitel. Det som smärtar mig mest är att kissarna har bott hos dessa djurvänner med så mycket kärlek. Han ville bli av med dem fortast möjligt....men jag försökte förklara att jag kan inte trolla eftersom jag inte fått veta något om er situation förrän det kastades i ansiktet på mig.

Det kommer ta tid att komma över. Är människan verkligen så elak...

Fortfarande frågar jag mig Varför anmälde de sig som jourhem...VARFÖR???

Hon är värd så mycket mer och alla hennes fem underbara barn. Är så lycklig att vettiga personer har tagit sig an familjen. Som jag ser det har hon blivit sviken två gånger och hoppas att hon aldrig kommer bli det igen lilla stumpan. Så vacker och snäll.

Ibland är det hårt och svårt och får den ena smällen efter den andra. Men meningen är väl ändå att man ska känna empati för en annan individ och självklart hjälpa till. Men det är inte självklart hos alla.

Hoppas han en dag får vad han förtjänar. Och får hålla mina tummar hårt och önska att han aldrig skaffar egna djur.