Ett brev betyder så mycket...

Här kommer ett brev från "vår" tidigare kille Eliott:


Mjauu.
Vi tackar så mycket för bilden du lade in på mig. Matte o husse var alldeles till sig. Fast jag får väl erkänna att jag tycker jag är rätt så vacker, ähhum.

Alldeles slut efter att ha lekt kurragömma med matte. Hon höll på att skrämma pälsen av mig när hon hoppade fram bakom ett hörn och tjoade. Hon får ju tänka på att jag är en gammal herre! Ibland slänger hon min leksaksorm efter mig och tror att jag ska bli lekfull, som om inte jag VET att det är bara en leksak BAHH! Då och då låter jag henne hållas med att hon kör den förbaskade borst/kardan över min redan så fina päls. Den är redan putsad och tvättad ska du veta!

I dag terroriserade hon mig med maskinen som låter alldeles förfärligt, hon drar den över hela golvet och i alla rummen medan jag vibrerar av ilska över hennes konstiga påhitt. Hon påstår att jag fäller, har du hört på maken! Jag ska minsann bajsa i hennes sko när hon minst anar det. Det hon inte vet den markattan, är att jag river på soffan så fort jag är ensam på dagarna. Där får hon för att hon lämnar mig vind för våg!

Jag sover bara mina 23 timmar om dygnet och inte ens då kan hon lämna mig ifred utan ska hålla på och kleta och klema med mig. Ska pratamed kattombudsmannen om henne för jag tror inte hon är normal! Bara så du vet hur jag har det. Jag får ändå tillstå att de har vissa fördelar och det är ju förståss skönt att ha ett hem och människor som är mina egna.

Mvh, Eliott.

Stilla somnade Kärleken....

Så har Love fått somna in, hemma här i sin trygga miljö där han bott med oss i 1 1/2 år. 1 1/2 år längre än vad någon av oss ens trodde han skulle leva då han vid sin ankomst till föreningen var i så dåligt skick. Pga den höga åldern, hans allmäntillstånd, personlighet och även då hans stora integritet så bestämdes det att Love skulle få bo kvar i föreningen och då hos mig och min sambo så länge han ville, orkade och kunde. På den tid den gamle grinige gubben bott oss så har han med en målmedveten bestämdhet hittat sin plats. Likväl som han lindade sig runt våra hjärtan och lillfingrar likväl så intog han väl valda positioner i huset.

För Love var det en självklarhet att ligga och sova på köksbordet, lite som ordspråket ”Det bästa man har placerar man på köksbordet”. Att ligga på farstukvisten och lapa sol var en annan självklarhet för denna kille. Under vår uppsikt och naturligtvis med ytterdörren öppen bakom sig så var han bara ett fåtal steg från tryggheten då faror i form av t.ex hundar kom förbi på grusvägen.

Att husse var den stora favoriten var ingen hemlighet, då Love och husse delade en stor passion nämligen god mat, vegetarian-matte var inte mycket att ha vad gäller den biten. Husse och Love intog gärna frukost ihop och det delades broderligt på godsakerna.

Även om Love var till åren kommen så betedde han sig som han var i sina bästa år. Iom att hans gamla kropp hindrade honom från att fara fram med fart och fläkt så kunde han ändå ta ett stort utrymme/revir i besittning. Med tydligt budskap i både ögon och de små rörelserna så vann han stor respekt hos både djur och människor.

Man kunde även ana en speciell humor, om man nu ska kalla det för det, hos honom. Att efter en lång dag på djursjukhuset med bl.a. ultraljud och provtagningar och med allas beundran för - "Hur otroligt lättsamt det var att undersöka/hantera honom" - så kissade Love i djursjukhusets transportbur innan matte flyttade över honom till hans egen och nej, det var ingen s.k "olycka", det var Loves way of getting back or even.

Tyvärr så insjuknade Love hastigt och hans tillstånd försämrades snabbt. Prover visade att han hade fått flera tumörer i tarmsystemet och då hans matlust i princip avtog helt så förstod vi att det inte var något mer att göra än att låta Love ända sina dagar på ett fint och värdigt sätt. Love fick därför somna in helt odramatiskt och fridfullt i köket här hemma, hans definitiva favoritställe.

Lika glada som vi är för att ha fått ha denna griniga gubben hos oss lika ledsna är vi nu över att han är borta.

Älskligaste Kärleken....du saknas oss...jätte-mycket!

Matte Efvis och husse Lasse

Glitter har stilla somnat in...

En stor karaktär har lämnat oss. Vår kämpe Glitter har stilla somnat in.

Glitter kom till föreningen som en gammal, sjuk och hemlös katt. Hon lämnade föreningens trygga vrå fortfarande som gammal katt men frisk sådan då hon flyttade hem till Emil och Ann. Hos Emil och Ann fick denna åldrande tösen två härliga år som bortskämd och omdonad katt. Hemmastickade fluffiga filtar att sova på samt mat på kommando, Glitter var noga med att tala om varje morgon att det var dags att ge henne mat.

Diskussionerna kring Glitter och hennes tidigare sjukdom och behandling som kostade föreningen en slant har varit många. Vi i föreningen och våra medlemmar har dock aldrig någonsin tvekat på att vi gjorde rätt då vi bekostade hennes jod-behandlig. Genom insamling så var vi många som hjälpes åt att ge Glitter denna möjligt att få sluta sin sista år i livet på ett värdigt sätt. Hon har dessutom överbevisat de kritiska rösterna att det inte är nån god idé att lägga resurser på gamla sjuka katter. Glitter har nu stilla fått somna in, åldern tar ut sin rätt och inte ens Glitter lever för evigt på jorden...men hon kommer att finns med hos många av oss ändå.

Vill du läsa mer om Glitter och hennes tidigare umbäranden så finns det notiser på hemsidan.
http://v2.goteborgskatthjalp.com/index.php?option=com_content&task=view&id=242
http://v2.goteborgskatthjalp.com/index.php?option=com_content&task=view&id=390&Itemid=61
http://v2.goteborgskatthjalp.com/index.php?option=com_content&task=view&id=410&Itemid=61

Att vara jourhem...

Sara nu och då....en underbar liten tjej som har fått trygghet...

Sara de första dagarna ...rädd och skygg!

Att vara jourhem är ett stort ansvar och en otrolig upplevelse...När man rehabiliterar skyggisar måste man vara utrustad med mycket kärlek o förståelse för vad individen kan tänkas gått igenom...Man börjar med att skapa dagliga rutiner så att katten kan börja känna sig trygg...när den dagen inkommit då katten byter ut rädslan mot nyfikenhet..kan man börja jobba mer med kissen tex med att börja klappa och då kan man börja med en pensel...att försiktigt börja vänja kissen och att den kan känna att det är faktiskt skönt...

Inte göra hastiga rörelser...blinka och prata med katten hela tiden medans man tömmer lådan...och sedan fyller på mat....efter detta kan man sätta sig försiktigt på golvet och prata om allt från himmel o jord och blinka, blinka hela tiden....när kissen blinkar tillbaka är man hur lycklig som helst och man ser hur musklerna slappnar av och katten lägger sig mer till rätta...upprepning upprepning är A o O....

Ett av våra jourhem, som har hand om Sara o MJ, blev tillfrågad och vi ville veta hur hon upplever det att vara jourhem...så här skriver hon:

Att vara jourhem är nog det bästa jag någonsin valt att bli. Man ger så lite men får så otroligt mycket tillbaka. Att hjälpa människor och bidra med pengar kan många tycka är självklart, men katter? " Det är ju bara en katt"...Djur har ingen makt att säga ifrån. Så de om någon borde väl få hjälp?

Jag trivs jättebra med att vara jourhem. Att få komma hem varje dag till djupt tacksamma och glada katter. Att få vara med i deras utveckling och när de börjar lita på en då växer hjärtat.

När jag nu skriver detta är MJ bredvid mig i sängen, han som var så skygg och försvarande i början...Sara går runt på golvet och väntar på att jag skall skriva klart så att jag kan leka med henne...

Det finns så många onda o egoistiska människor här i världen som låter det gå ut över oskyldiga djur. Det vi måste göra är att rädda dessa stackars katter som råkat illa ut och visa dem att det finns goda och varma människor också, som vill dem väl och ge kärlek till.

Bli jourhem om du är en riktig djurvän som kan ha all tålamod i världen just för att få katterna att må så bra som möjligt, för de om något förjänar detta.

/Lina

Idun, vi saknar dig!

”Hon kom till oss liten och vinglig på benen, men hon gick rakt in i våra hjärtan. Efter några dagar med mat och kärlek så blev hon starkare. Hon fick tyvärr inte vara med oss så länge men hon finns alltid med oss i våra hjärtan. Hon har en fin plats bredvid Zingo i trädgården.” skriver jourhemmet.

När Idun togs omhand av Göteborgs Katthjälp var hon gravt undernärd och vägde endast 1,3 kg trots att hon var en vuxen katt. Efter en del undersökningar visade det sig att hon led av allvarlig blodbrist samt att hennes sköldkörtel producerade alldeles för lite hormoner vilket är mycket sällsynt hos katt. Labbet hade inte mätt så låga värden på 30 år.

Efter ett tag så normaliserades sköldkörtelfunktionen och verkade det som att Idun återhämtade sig. Hon blev piggare, stadigare på benen och njöt av all kärlek och uppmärksamhet hon fick från hennes jourfamilj. Alla var vi lika fascinerade på Iduns otrolig starka livsviljan, trots hennes bräckliga hälsa.

Tills hon började kräkas blod. Hon blev inlagd på djursjukhus och vid en buköppning visade det sig att hon var i sista stadiet av en sjukdom som heter FIP (Felin Infektiös Peritonit), en obotlig och dödlig kattsjukdom. Vi valde att spara henne från en långsam död och lät henne vandra vidare när hon fortfarande var under narkos.

Lilla Idun, du förtjänade så mycket mer än de några få veckor där du blev omringad med kärlek och respekt! Vi saknar dig!

Läs om alla katter vi saknar här.

De växer så det knakar!

Nu är det full rulle hemma. Wolmar, Wanja och Wilja har hunnit bli 6 veckor gamla och då även insett att världen går att utforska även på höjden. Med detta kommer naturligtvis mycket klättrande upp längs benen på oss tvåbenta.
Allting är väldigt spännande att upptäcka och allt går att leka med!

Så fint att bilden får tala...

Cassio o Stella fångades in den 5 Mars. De bodde i en grotta i östra Göteborg...Vi fångade in tillsammans med Djurens Samarittjänst 7 st kissar...

Det går sakta men säkert och de gör stora framsteg och med rätt hjälp och stöd. Och med hjälp av jourhemmets egna katt Ernst...som omsorgsfullt putsar Stella....blir jag bara så varm om hjärtat...

Jag är så glad att människor ställer upp som jourhem och har det stora hjärtat att hjälpa skyggisarna till att bli harmoniska och fulla av livsglädje...och att dessa två har en trygg framtid med mycket glädje och bus...

Och det bästa är att de slipper gå hungriga och de har försökt äta vad de kom åt i vintras...frusen mat...deras tänder är inte så hela...med inflammationer osv...Cassio fick dra en tand som var lös...de hade svårt att äta i början men nu har både maten och bajset stabiliserat sig..och magen kommit igång....och de mår bättre o bättre....en bild säger mer än tusen ord...:D

Share

Wanjas tur!

Efter att Embla fött gråvite Wolmar och gråtigrerade Wilja, bestämde hon sig för att även ploppa ut en liten tabbykopia på sig själv, en liten Wanja.
Här spanar Wanja trött in i kameran, en aning blyg men samtidigt väldigt nyfiken på vad världen har att erbjuda henne.

Torrfoder börjar bli intressant för dem alla tre, dock enbart att nosa på. Det här med att äta har Wanja och syskonen ännu inte kommit underfund med. Nog räcker det bra att sutta på mamma Embla än så länge! Ett och annat nos-dopp i vattenskålen har de vågat sig på också, men vad den ska vara bra till ställer de sig fortfarande frågande till. Det är inte riktigt dags att börja äta själv än, vi tar en dag i taget.. :)

Share

Wolmar på vingliga ben

Här kommer första hälsningen från Wolmar. Han är den förstfödde i Emblas kull, killen med böjd svans.

På vingliga ben upptäcker han nu den spännande världen utanför mammas trygga bo. Mamma Embla blir lätt orolig och hämtar kvickt tillbaka sin minsting när hon tycker att han vinglar iväg för långt bort i rummet.

Skatten

Skatten, den otursdrabbade killen ni kunnat följa här i bloggen, frisknar till för fullt i jourhemmet. Han har veterinärtid i slutet av veckan för kontroll av astman och kortisonmedicineringen.

Jourhemmet skriver:
"Det är verkligen en helt annan katt än för bara några veckor sedan, han leker och busar som en katt skall göra. Medicineringen går hur bra som helst och han visar inga tecken på besvär med andningen likaså med kisseriet. Skatten har också börjat gilla blötmat men är kräsen med vad det är för något, men vi har hittat en som han älskar. Skatten har nu även hoppat upp på fönsterbrädan som sitter högt upp, utan några som helst hinder."

Vi kan inte tänka oss annat än att adoptanterna kommer stå på kö för denna fine herre, den dagen det blir dags att lägga ut honom på hemsidan!

Hej, från Wilja

Här kommer en bild på en kvällspigg Wilja, 3 veckor gammal, som ögonblicket efter bilden togs, gjorde ett tappert försök att klättra på stolens underdel. Nog har hon en stark vilja alltid!

Tillsammans med sina syskon Wanja och Wolmar söker hon nytt hem om 9 veckor.
Mamma Embla hittades högdräktig och söker även hon nytt hem inom kort.

Matchmaking

Gråa Koala och svarte Torkel har funnit varandra hos Katthjälpen. Torkel kommer från ett stall där döden lurade bakom hörnet och Koala fångades in på en sopstation i grevens tid även hon. Hur hon hamnat där vet vi ej men troligtvis med någon av sopbilarna. Dessa två kissar söker nu ett jourhem eller ett permanthem tillsammans.

Torkel axlar rollen som storebror och är den mer tänkade av dessa två. Han är inte den som förhastar sig utan vill gärna se på vad som pågår och sker innan han ger sig in i något. Han är för övrigt även väldigt ordningsam då han alltid kollar att inget torrfoder ligger kvar på matbänken efter att katterna blivit utfodrade. Han ser det som sin plikt att även kolla alla matskålar och öppna ytor så att inga torrfoderkulor ligger och skräpar där heller. Om det så gör så offrar sig Torkel och äter upp dem. Han har en underbart mjuk päls och blir gärna klappad på huvudet och under hakan, när det passar honom vill säga. Han är dock lite reserverad mot allt nytt och det kan därför vara på sin plats att låta han få närma sig i sin takt, fundersam som han är.

Koala är den lilla tjejen som har så mycket spring i benen att det bär av åt alla håll och kanter, högt och lågt. Det är lek som gäller för hela slanten, bollar, tunnlar, små möss, allt roligt att härja med och det hela tiden bara. Det är bara ibland hon hinner med lite mat och så sova med Torkel i tygpåsen eller i igloon, sen lek igen. Koala är oerhört nyfiken och går gärna efter och tittar på vad man gör, hon vill dock ej att man tar i henne eller närmar sig henne då hon är i farten. Liggandes på sin mysställen så är hon jätte-nöjd med att bli klappad och kelad med och då t.o.m spinner och blundar tills hon kommer på att hon måste leka igen.

Så jourhem eller permanent hem..hör av er till oss.

En jättelyckad kombination har det blivit för dessa två katter som mot alla tidigare odds nu har ett härligt och långt liv framför sig.

Ledsamt...

Det är med stor sorg i hjärtat som vi fredags begravde en av våra adopterade katt-killar. Valdemar som vi tidigare berättat om i vår blogg blev i tisdags kväll akut sjuk och hans husse och matte tog honom till ett djursjukhus. Där konstaterades det att Valdemar hade ett så pass gravt hjärtfel och trots massiva insatser och medicin så gick ej hans liv att rädda. En oerhörd chock för alla inblandade i föreningen men naturligtvis mest för Valdemars husse och matte.

Valdemar hann ju inte bo med Hans, Frida och katten Xerox så länge som det var tänkt. Vi var ju alla så oerhört glada då den f.d hemlösa Valdemar skulle få flytta till sitt egna hem. Han skulle nu få allt det han förtjänade och allt det vi önskade honom i form av husse och matte samt katt-sällskap. Kärlek och omsorg i massor. Mat, kel och gos, allt det där som livsnjutaren Valdemar verkligen älskade. Men så blev det nu tyvärr inte, istället insjuknade han och somnade in. Att han nu inte får det där långa katt-livet som älskad familjemedlem är ju inget han vet om men alla vi som verkligen glade oss å hans vägnar känner oss nu så ledsna. Det känns för Valdemars skull så orättvist då han gick ute som hemlös i många år och kämpade för sin överlevand och när han sen fick sin andra chans till ett bra liv så varade den en så kort tid. En tröst idag är ju dock att även om denna sista tiden blev kort så fick han i alla fall den.
Valdemar var en speciell katt-kille, han charmade alla med sin softa stil och han saknas nu av väldigt många. En skyggis som blev en bli en riktig knäkatt och soffliggare.

Som matte Frida och husse Hans sa: "-Med Valdemar var det kärlek redan första gången vi träffade honom."

En liten solstråle...

Skall flytta till ett alldeles eget hem...på fredag hämtar jag Valdemar i sitt jourhem och kör honom till sin nya familj....

Jag är jätteglad för denna lilla krabat...

Ännu en skyggis som med fräs och undrandes var har jag hamnat vid infångandet, har på väldigt kort tid förvandlats till en trygg o ståtlig herre...

Ännu ett bevis på att vi kan göra skillnad för de skygga katterna...tack o lov att vi på GÖTEBORGS KATTHJÄLP inte dömer ut dem utan ger dem den hjälp de så väl behöver...med så enkla metoder...

Han hade ögoninfektion och lunginflammation vid infångandet...

Jag är så glad för dig kära vän...

Skatten, en stammis hos veterinären

Skatten visade sig ha astma och har nu därför gått på kortisontabletter i drygt en vecka. Vi hade inom föreningen lite funderingar över ifall man skulle låta honom få en ihalationsmask, då det inte påverkar hela kroppen på samma sätt som tabletterna gör. Med en sådan mask tas kortisonet även upp snabbare, genom att det går direkt till lungorna. Detta verkar dock inte vara nödvändigt i Skattens fall.

Igår var jourhemmet med honom på återbesök hos Blå Stjärnan. Lungorna röntgades på nytt och veterinären meddelade att det redan såg mycket bättre ut, så han får fortsätta med tabletterna ett tag.

Jourhemmet meddelar att Skatten mår alldeles utmärkt och han får sin sjukgymnastik varje dag, han har blivit så mycket bättre att det nu går att klia och klappa honom på höften, vilket ju inte gick innan opertionen som går att läsa om tidigare i bloggen.

Valdemar på G....

Nu är Valle frisk...skönt...och han mår jättebra....ibland går det fort i katternas utveckling när de är nyfångade och kommer in i värmen och kan nu läggas ut på hemsidan för adoption...han är så himla go...

Så nu skall jourhemmet fila på en liten text och ta kort och så skall vi lägga ut Valle på hemsidan för adoption...

Jätteroligt för honom att han är mogen för ett alldeles eget hem...

Jag önskar honom ett underbart hem med mycket gos....

Skatten sjuk igen!

Tack och lov så är Skattens jourhem väldigt uppmärksamma!

De upptäckte igår att Skatten gick på lådan väldigt väldigt ofta under dagen. Han kissade bara några droppar varje gång och han gick var femte minut. De ringde Blå Stjärnan och frågade vad de trodde att det kunde vara.
Blå stjärnan bad dem komma in med honom för att kolla om han hade antingen urinvägsinfektion eller urinvägsstopp.

Väl hos veterinären igen kom man fram till att han var nära på att få ett urinvägsstopp, genom att en kristall fastnat i urinröret. Urinstopp uppstår vanligen hos hankatter då urinröret är trängre än på honkatter. Man har genom forskning kommit fram till att kristaller ofta uppstår hos katter som äter mkt torrfoder, då de inte får i sig tillräckligt mycket vätska. och Skatten är ju som bekant väldigt kräsen med blötmaten... Man kom hur som helst fram till att en kateter behövde sättas in, för att spola tillbaka kristallen som fastnat, till blåsan och sedan lösa upp den med dietfoder.

Som om inte detta vore nog så fick Skatten även svåra problem med att andas hos veterinären och man röntgade lungorna för att ta reda på vad som var fel. Man upptäckte då att han led av kronisk bronkit, alltså luftrörskatarr. Konstigt nog så har han inte visat några som helst symptom på detta tidigare, varken hostat eller haft andningsproblem.

Just nu ligger den nya räkningen på 5500 kr men då han behöver stanna tills imorgon med katetern insatt, så beräknas den totala kostnaden för detta besök uppstiga till ca 7-8000 kr.

Känner du att du vill och kan hjälpa till så är varenda krona väldigt välkommen på postgiro 37 62 03 - 6
Märk inbetalningen med "Skatten"
Vi tänker inte ge upp!

Skatten utan tratten

Gårdagens sjukgymnastik gick jättebra för Skatten. Han behöver nu inget återbesök hos veterinären, utan får i fortsättningen sjukgymnastik utav jourhemmet.
Jourhemmet hälsar att Skatten mår jättebra och inte bryr sig om operationssåret. Han leker så det går verkligen vilt till.
Så härligt att han håller på att tillfriskna!

Tack igen till er underbara, generösa människor som gett ett bidrag för Skattens operation! Det är så härligt att känna att fler tycker att han är värd det bästa, för det är han ju såklart!

Goa Valdemar...och söta Anton

Hälsade på Valdemar idag och han har verkligen blivit så mycket bättre...men inte riktigt 100 % än...så han får äta medicin i 7 dar till och hoppas det skall bli bättre...

Han vill inte äta riktigt än men jourmatte o husse matar mig och gosar....han har det så himla bra...och vad han njuter...och spinner som bara den....

Han har fått en rejäl däng av jourhemmets egna kattdam...då hon sade ifrån och visa var skåpet skall stå...Här bestämmer jag....:D.....så Valle vet sin plats nu...och han är oftast i deras säng och ligger o myser....han leker o busar och mår helt enkelt super...

Jag blev väldigt rörd när jag såg hur bra han har det och han njuter och har det kanon...
--------------------------------------------------

Anton fick idag sällskap av två lite socialare katter....och vi hoppas han kommer känna trygghet i sina artfränder....och se lite och ta efter hur de beteer sig med lek osv....

Det skall bli spännande om de accepterar varandra och senare kanske tom sover ihop vem vet...:D Håller tummarna för Anton...och hans utveckling. Det går sakta men säkert framåt.

Skatten, i väntans tider...

Här sitter Skatten och väntar på onsdagens stygn-borttagning. Jourhemmet hälsar att han mår bra och att såret läker fint. :)

Ska vi gissa på att han på denna bild tänker något i stil med:
"Tur att fönsterbrädet sitter så lågt, att en handikappad kattherre kan värma sin hårlösa bak över elementet i väntan på att min varma, fluffiga päls växer ut igen".

Tack till jourhemmet som vill stå för kostnaderna för Skattens mediciner, som gått på ca 550kr!