Ledsamt...

Det är med stor sorg i hjärtat som vi fredags begravde en av våra adopterade katt-killar. Valdemar som vi tidigare berättat om i vår blogg blev i tisdags kväll akut sjuk och hans husse och matte tog honom till ett djursjukhus. Där konstaterades det att Valdemar hade ett så pass gravt hjärtfel och trots massiva insatser och medicin så gick ej hans liv att rädda. En oerhörd chock för alla inblandade i föreningen men naturligtvis mest för Valdemars husse och matte.

Valdemar hann ju inte bo med Hans, Frida och katten Xerox så länge som det var tänkt. Vi var ju alla så oerhört glada då den f.d hemlösa Valdemar skulle få flytta till sitt egna hem. Han skulle nu få allt det han förtjänade och allt det vi önskade honom i form av husse och matte samt katt-sällskap. Kärlek och omsorg i massor. Mat, kel och gos, allt det där som livsnjutaren Valdemar verkligen älskade. Men så blev det nu tyvärr inte, istället insjuknade han och somnade in. Att han nu inte får det där långa katt-livet som älskad familjemedlem är ju inget han vet om men alla vi som verkligen glade oss å hans vägnar känner oss nu så ledsna. Det känns för Valdemars skull så orättvist då han gick ute som hemlös i många år och kämpade för sin överlevand och när han sen fick sin andra chans till ett bra liv så varade den en så kort tid. En tröst idag är ju dock att även om denna sista tiden blev kort så fick han i alla fall den.
Valdemar var en speciell katt-kille, han charmade alla med sin softa stil och han saknas nu av väldigt många. En skyggis som blev en bli en riktig knäkatt och soffliggare.

Som matte Frida och husse Hans sa: "-Med Valdemar var det kärlek redan första gången vi träffade honom."