Återigen en artikel med massavlivning av katter.

Återigen står det att läsa i tidningen om ett stort antal katter som avlivas hos en privatperson efter ingripande från länstyrelsen. Anledningen till avlivningen av dessa katterna var som så många gånger tidigare att katterna var "för många". Enligt undersökande distriktsveterinär, som då även avlivat katter på plats så sades följande om de katter som har avlivats: "De var i förvånansvärt bra skick. Stora fina katter som haft det bra." Ingenstans står det att läsa om att det diskuterats några andra alternativ än en dödsinjektion. TNR-metoden kunde kanske gjort det fullt möjligt för katterna att leva vidare. Inte heller verkar det motsägesfullt hos dem som arbetat eller som uttalat sig om ärendet i artikeln att man avlivat katter som verkar både friska och pigga och som har det bra. Det framgår inte i artikeln om de katter som nu är kvar blivit kastrerade eller om man har för avsikt att göra det. Man behöver ju varken vara djurskyddshandläggare vid länsstyrelsen eller distriktveterinär för att räkna ut att antalet katter kommer att öka rätt så snart igen om de som nu är kvar är okastrerade.

Tyvärr så ligger problematiken vad gäller dessa återkommande massavlivningarna på just katter på så många olika grunder här i Sverige.
Den största delen i problemet består ju naturligtvis i att Sverige till skillnad från så många andra länder inte har någon statlig eller kommunal djuromhändertagenade verksamhet alls. Dvs det finns inga djurhem som drivs med statliga eller kommunala medel. De djurhem som nu finns drivs i regel av eldsjälar på ideell basis där det då av naturliga skäl är oerhört begränsat både med plats och möjlighet för att kunna ta sig an de djur som behöver hjälp men naturligtvis också en oerhört begränsad ekonomi. Att vi i Sverige skryter med att vi har något av den bästa djurskyddslagen som finns hjälper ju föga då det inte gagnar de djuren den är till för. Att djurskyddslagen skall skydda djur och att man bl.a därför som privatperson bara får ha 10 st katter är ju kanske en god idé på papperet, men om man vid varje sådant tillfälle där det uppdagas att fler katter finns då avlivar katterna, hur har man då skyddat djuren? Om det i landet inte finns någon myndighet som rent praktiskt bedriver verksamhet dit man vid dessa tillfällen isf skulle kunna ta katterna till hur kan då denna djurskyddslag gagna djuren?

Ett annan stor anledning till att man gång på gång får vetenskap och läser om dessa massavlivningar av "omhändertagna" djur är att vi i Sverige har en otroligt dåligt respekt för andra varelser liv. Många är de röster som unisont hävdar att ett dött djur lider inte. Men varför har vi år 2010 då inte kommit längre i tanken och respekten för andra varelsers liv annat än att vi på något sätt vill göra gällande att vi "skyddar" djuren från livet genom att avliva dem? När all annan utveckling och tänkande går framåt med raska takt, dock ibland på ont och gott, så är det som det är ristat i sten och helt fullt acceptabelt i vårt svenska samhälle att avliva de allra flesta djur av både privatpersoner och myndigheter. Och detta då till trots att vi har en sån otroligt bra djurskyddslag.

Naturligtvis (som en beklämmande parentes) pga ovannämnda anledningar så avlivas även de allra flesta djur som då uppvisar någon som helst symptom på sjukdom eller vanvård när de då "omhändertas" av berörda myndigheter. Diagnos, behandling, vård och omsorg är tyvärr inget alternativ för sjuka och vanvårdade djur i dagens djurskydds-Sverige. Vanvårdade och misskötta djur räddas från vanvården och får dö istället.

Vad gäller de c:a 100.000 förvildade katter som finns i Sverige så är dem längst ned på listan hos de flesta berörda, både myndigheter och privatpersoner tyvärr. Många är dem som inte vill se eller ens höra talas om att dessa katter har rätten till ett liv precis som alla andra djur. Många berörda myndighetutövare sträcker sig t.o.m så långt och säger att djurskyddslagen, observera en av den bästa i sitt slag, inte gäller just för dessa katter. I mån och mycket så är det vad just de svenska myndigheterna säger och hur de agerar som sätter en nivå på hur de flesta civila ute i vårt samhälle sen väljer att göra. Om man som berörd myndighet använder sig av avlivning som en omhändertagande insats så är det ju säkert många privatpersoner som då också tycker de kan göra det med sina egna djur. Jag misstänker dessutom att många invånare i vårt avlånga land faktiskt tror att en djurskyddsmyndighet är till för just vad dessa ord står för dvs djur och skydd. Om det så vore så skulle vi ju inte behöva läsa artikel på artikel i svenska lokaltidningar om djur som hela tiden massavlivas.

Det kommer alltid att finnas människor som inte kan/vill/bryr sig om att ta hand om sina djur på ett bra och vettigt sätt, men att döda djuren som har oturen att hamna hos dessa människor hjälper ju föga.
Det är ju inte djuren som är problemet. Problemet är vår inställning och den ligger så djupt rotat i vårt samhälle och dess invånare. Men det är dags att ändra på det nu så vi slipper dessa ärenden och tidningsartiklar med (mass)avlivningar i framtiden. Vi bor i ett stort land, geografiskt, i ett relativt rikt land, ekonomiskt, så vi borde kunna erbjuda de djur som finns här ett skydd värt just ordet djurskydd. Vi måste helt enkelt göra plats för dem i vårt samhälle och i våra hjärtan. Iom att vi gör det så kommer vi även då, och inte förrän då, att kunna säga att vi har ett bra och fullgott djurskydd i vårt land.

/Efvalena

Länk till artikel som berörs i inlägget
http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=6420494

Ett brev betyder så mycket...

Här kommer ett brev från "vår" tidigare kille Eliott:


Mjauu.
Vi tackar så mycket för bilden du lade in på mig. Matte o husse var alldeles till sig. Fast jag får väl erkänna att jag tycker jag är rätt så vacker, ähhum.

Alldeles slut efter att ha lekt kurragömma med matte. Hon höll på att skrämma pälsen av mig när hon hoppade fram bakom ett hörn och tjoade. Hon får ju tänka på att jag är en gammal herre! Ibland slänger hon min leksaksorm efter mig och tror att jag ska bli lekfull, som om inte jag VET att det är bara en leksak BAHH! Då och då låter jag henne hållas med att hon kör den förbaskade borst/kardan över min redan så fina päls. Den är redan putsad och tvättad ska du veta!

I dag terroriserade hon mig med maskinen som låter alldeles förfärligt, hon drar den över hela golvet och i alla rummen medan jag vibrerar av ilska över hennes konstiga påhitt. Hon påstår att jag fäller, har du hört på maken! Jag ska minsann bajsa i hennes sko när hon minst anar det. Det hon inte vet den markattan, är att jag river på soffan så fort jag är ensam på dagarna. Där får hon för att hon lämnar mig vind för våg!

Jag sover bara mina 23 timmar om dygnet och inte ens då kan hon lämna mig ifred utan ska hålla på och kleta och klema med mig. Ska pratamed kattombudsmannen om henne för jag tror inte hon är normal! Bara så du vet hur jag har det. Jag får ändå tillstå att de har vissa fördelar och det är ju förståss skönt att ha ett hem och människor som är mina egna.

Mvh, Eliott.

Stilla somnade Kärleken....

Så har Love fått somna in, hemma här i sin trygga miljö där han bott med oss i 1 1/2 år. 1 1/2 år längre än vad någon av oss ens trodde han skulle leva då han vid sin ankomst till föreningen var i så dåligt skick. Pga den höga åldern, hans allmäntillstånd, personlighet och även då hans stora integritet så bestämdes det att Love skulle få bo kvar i föreningen och då hos mig och min sambo så länge han ville, orkade och kunde. På den tid den gamle grinige gubben bott oss så har han med en målmedveten bestämdhet hittat sin plats. Likväl som han lindade sig runt våra hjärtan och lillfingrar likväl så intog han väl valda positioner i huset.

För Love var det en självklarhet att ligga och sova på köksbordet, lite som ordspråket ”Det bästa man har placerar man på köksbordet”. Att ligga på farstukvisten och lapa sol var en annan självklarhet för denna kille. Under vår uppsikt och naturligtvis med ytterdörren öppen bakom sig så var han bara ett fåtal steg från tryggheten då faror i form av t.ex hundar kom förbi på grusvägen.

Att husse var den stora favoriten var ingen hemlighet, då Love och husse delade en stor passion nämligen god mat, vegetarian-matte var inte mycket att ha vad gäller den biten. Husse och Love intog gärna frukost ihop och det delades broderligt på godsakerna.

Även om Love var till åren kommen så betedde han sig som han var i sina bästa år. Iom att hans gamla kropp hindrade honom från att fara fram med fart och fläkt så kunde han ändå ta ett stort utrymme/revir i besittning. Med tydligt budskap i både ögon och de små rörelserna så vann han stor respekt hos både djur och människor.

Man kunde även ana en speciell humor, om man nu ska kalla det för det, hos honom. Att efter en lång dag på djursjukhuset med bl.a. ultraljud och provtagningar och med allas beundran för - "Hur otroligt lättsamt det var att undersöka/hantera honom" - så kissade Love i djursjukhusets transportbur innan matte flyttade över honom till hans egen och nej, det var ingen s.k "olycka", det var Loves way of getting back or even.

Tyvärr så insjuknade Love hastigt och hans tillstånd försämrades snabbt. Prover visade att han hade fått flera tumörer i tarmsystemet och då hans matlust i princip avtog helt så förstod vi att det inte var något mer att göra än att låta Love ända sina dagar på ett fint och värdigt sätt. Love fick därför somna in helt odramatiskt och fridfullt i köket här hemma, hans definitiva favoritställe.

Lika glada som vi är för att ha fått ha denna griniga gubben hos oss lika ledsna är vi nu över att han är borta.

Älskligaste Kärleken....du saknas oss...jätte-mycket!

Matte Efvis och husse Lasse