Skadade minkar eller friska katter, vilka ska djurskyddsinspektörer lägga sin tid på?

Minkar med stora skador, minkar som lever i sin egen avföring och döda minkar. Det var vad Djurrättsalliansen nyligen upptäckte på T Kihlbom AB:s farm i Svenljunga, Västra Götaland. Men länsstyrelsen menar att farmen är välskött.

– Min uppfattning över lag är att det är en seriös farm och att den är välskött, säger Anna Rönnow, djurskyddskontrollant vid länsstyrelsen i Västra Götaland. Att det finns skadade djur på farmen kommenterar hon med följande:
– Jag kan inte svara på vad det beror på, men på sådana här stora farmer med 100 000-tals djur är sannolikheten stor att några blir sjuka och bitna, det händer alltid bland alla djurslag.

Länsstyrelsen har inte krävt att uppfödaren skulle ta åtgärder vad gäller de skadade minkarna. Man menar att farmen ”är seriös och välskött”.  När Göteborgs Fria Tidning granskar länsstyrelsens handlingar syns dock att länsstyrelsen själva upptäckt brister. Sår noterades på fem av farmerna i Västra Götaland, sterotypier på två och en av dem uppgavs inte hade några bra rutiner för att ta hand om döda djur. Enligt Rönnow finns det dock ”ingen anledning att ta åtgärder. ”

Samtidigt så har samma länsstyrelse för avsikt att förelägga oss på Göteborgs Katthjälp om åtgärdande av "brister" inom en av våra Trap Neuter Return kolonier med förvildade katter. Bristerna är att katterna är icke-hanterbara och att de isolerade kattkojor inte duger, det ska byggas en byggnad i full takhöjd. Det finns dock inget i lagstiftningen som säger att djur ska vara hanterbara och att kattkojor ska ha full takhöjd.

Det lustiga är att man i kontrollresultatet anger att:

•  kraven avseende social kontakt eller att djuren ska hållas åtskilda är uppfylld
•  katternas hull är godtagbart
•  katterna hålls tillfredsställande rena och får nödvändigt pälsvård
•  katterna hålls i en miljö som är anpassad till djurslaget,
•  katterna hålls i ett klimat som är anpassat efter varje djurs behov och till djurhållningsformen,
•  katterna ges foder som garanterar tillräcklig, allsidig och välbalanserad näringstillförsel,
•  katterna har fri tillgång till rent dricksvatten,
•  förvaringsutrymmen hålls tillfredsställande rena
•  katterna har ett efter sitt behov anpassat skydd mot stark värme, nederbörd, fukt, blåst och kyla
•  katternas miljö bedömdes vidare vara utan anmärkningar

Att stänga in djur i små burar i hela sitt liv för att sedan gasa ihjäl dem, och inte ge ett djur veterinärvård när huvudet är helt uppbitet är något länsstyrelsen inte har några problem med. Men att det finns föreningar som ideellt jobbar med att stabilisera kolonier med förvildade katter och ger dem ett liv som är anpassat till deras behov, utan att de förökar sig, och med skydd, mat och tillsyn, DET ska det läggas tid på!

Döda katter hittas vid flera tillfällen i Ruddalen (Göteborg), polisen bryr sig inte

Katten ovan hittades den 21 maj 2011, nedgrävd i en grop

Sofie Rehndell försöker att få klarhet i att det vid flera tillfällen har hittats döda katter i Ruddalen. En av katterna hade två buntband rund halsen. När hon anmäler upphittandet av denna, antagligen strypta, katt hos polisen får hon som svar att det inte är något polisen jobbar med. Sofie berättar för oss vad som har hänt hittills:

"Den första katten hittade jag i juli 2010 när jag var ute med min hund i Ruddalens motionsspår i Västra Frölunda. Hon var lös och sprang i väg och rullade sig i något. Jag förstod direkt att det var något dött djur eftersom hon rullade sig frenetiskt. Jag sprang dit och såg inte riktigt först vad det var för djur, då den var ganska illa åtgången. Jag såg två buntband om halsen och såg de typiska kattänderna. Det var alltså en katt som låg gömd under en lövhög. Jag ringde till polisen för att göra en anmälan medan jag stod kvar på platsen. När jag talade om att jag ville göra en polisanmälan för att jag hade hittat en katt som blivit strypt med två buntband frågade hon på polisen om jag hade ringt fel. ”Nej, jag vill göra en anmälan”, svarade jag. ”Men det är inget vi gör något åt”, svarade hon mig. Jag har för mig att jag svarade att jag inte trodde det heller, men att det var ett brott som jag ville anmäla. Hon tog alla uppgifter om var katten låg, om buntbanden och mina personuppgifter. Hon sa att jag skulle ringa kommunen för det var de som hade ansvaret att plocka upp katten. Inte ett ord om att den borde tas till en veterinär för att kolla om den var ID-märkt. Bara som att det var ett skräp som skulle plockas upp för folks trevnads skull.

Jag gick hem och ringde till GP. Jag tänkte att det var viktigt att detta kom ut så att folk i området höll sina katter inne och om någon hade sett något. Jag tänkte på det som hände i Lerum något år innan. Han som torterade och dödade 17 katter och en hund. Men GP ville inte skriva om det eftersom det kunde göra folk upprörda!

Jag tog kontakt med Linda Noring på Djurens Samarittjänst, eftersom jag har en katt som kommer från dem. Hon bad mig hämta upp katten och ta den till Blå Stjärnan för att kolla om den var chipad och för att få det dokumenterat ordentligt. Så på kvällen, dagen efter jag hittade katten, gick jag och hämtade katten. Den hade varit död ganska länge för det kröp larver och sniglar i den, och den var helt uppluckrad på den sida som den låg. Jag hade med mig ett par plastpåsar som jag la den i.

När jag kom till Blå Stjärnan tog de först mina uppgifter och vart jag hittat katten och vad som hänt med den. De verkade upprörda över händelsen. Jag frågade om de fotade katten och de svarade att det var inget de gjorde rutinmässigt med döda katter som kom in. Men när jag bad dem att göra det för den speciella händelsens skull sa de att de skulle de självklart göra. Jag fick följa med två djursjukvårdare in i ett rum. När de öppnade påsen och fick se katten och en fluglarv ryggade de två steg tillbaka och skrek till lite lätt. Visst katten luktade illa men så farligt var det inte. Jag tänkte redan då att det var konstigt att de som jobbar med sjuka djur som ibland säkert kommer in med svåra skador inte klarar några fluglarver. Det var ju inte hemma på köksbordet precis. De la plastpåsen över katten igen och körde med chip-scannern utanpå påsen. Katten var inte chippad. Så skulle de kolla öronmärkning. Det gick inte så bra eftersom de tyckte det var så obehagligt att ta i katten, trots att de hade handskar till hands. De gick iväg för att fråga en kollega om hjälp och kom tillbaka och sa att kollegan var upptagen i någon timma framöver. Jag kunde åka hem tyckte de. Så jag antog att jag kunde göra det. Jag litade ändå på att ett djursjukhus förstod allvaret i denna händelse. De hade ju också sagt att de skulle fota katten.

Jag hade även kontaktat Miranda på Göteborgs Katthjälp och kommit i kontakt med en kvinna, via Djurens Samarittjänst, som hjälpte de vilda katterna i Högsbo med kastrering och veterinärvård. Miranda ville ha fotona på katten som Blå Stjärnan skulle ha tagit så dagen efter att jag varit där med katten ringde jag dem och bad om dem. Kvinnan jag då talade med hade hört talas om katten och skulle gå och tala med någon som visste vart korten låg. Hon kom snart tillbaka och sa att de inte tagit några kort för att katten hade luktat så illa så att tjejerna höll på att spy. Jag blev mycket upprörd. (Jag hade ju tagit i katten när jag la den i påsen, utan att kunna tvätta händerna efteråt. De kunde ha både handskar och munskydd på sig och kunde tvätta sig efter). Kvinnan jag talade med sa att hon skulle gå och fota den. Hon ringde snart igen och sa att det inte gick för den var redan skickad på kremering.

Jag ringde då till den kvinna som jag fått kontakt med genom Djurens Samarittjänst. Hon berättade att hon var ganska säker på att kremeringen på Renova började först om ett par timmar och hon tyckte jag skulle kontakta Renova. Så det gjorde jag och jag sa att om de kunde hitta rätt på den katten och fota den så kunde jag betala om det blev någon extra kostand för kremeringen. På Renova sa de då att de inte kunde gå igenom alla påsar med döda djur och att de endast kunde göra det om Blå Stjärnan krävde det. Men sa han att bilen från Blå Stjärnan inte hade kommit än. Jag ringde åter till den kvinna som jag fått kontakt med genom Djurens Samarittjänst och hon blev så arg så hon ringde till Blå Stjärnan och krävde att de skulle vända bilen för att fota katten. Ett tag senare ringde blå Stjärnan och sa att katten var fotad på Blå Stjärnan och jag fick fotona strax efteråt.

Det var en lättnad för annars var det ju bara jag som hade sett buntbanden om kattens hals, eftersom djursjukvårdarna inte vågat öppna påsen så mycket så att de såg dem.

Den kvinna som jag fått kontakt med genom Djurens Samarittjänst berättade att hon hört om fler fall om döda katter i Ruddalen och i Högsbo. Men ingen hade velat polisanmäla. Det fanns en uppgift om en katt utan huvud som hittas i en väska i Ruddalens motionsspår och om en man som kastat in två katter i en bergvägg vid Marklandsgatan. Tidigare samma år stod det även i GP om två hundar som misshandlats utanför Ica på Marklandsgatan. Den ena hunden hittades ju död i Askim senare. Man misstänkte ju att det kanske kunde vara samma människa bakom dessa fall. Jag tycker det är konstigt av polisen inte sätta det i samband med de två hundarna och ta min anmälan på allvar. I hundarnas fall gick det ju dessutom tydligen bra att polisanmäla. Men det är klart hundar är ju dyrare än katter så det är väl en större egendomsförlust än några katter som det ändå finns så gott om?

Det hände inte så mycket mer med detta. Jag satte upp lappar på anslagstavlorna i hela motionsspåret om att det hittats dödade katter i området och att man gärna fick kontakta mig om man såg någon död katt eller såg något misstänkt.

Så på kvällen för 2 veckor sedan, den 21 maj 2011, ringde en kvinna mig och berättade att det låg en död katt vid lekplatsen, vid isbanan i Ruddalen. Jag och min kille åkte dit direkt för att hämta upp den och ta den till veterinären. Det var en sköldpadsfärgad katt som även den varit död ett tag. Pälsen hade börjat lossna och fåglar eller annat hade ätit på den på magen. Bredvid katten var det en grop som var full av kattussar. Bredvid gropen låg det en tuva som nog legat på gropen när katten legat i. Katten hade knappast fått plats i gropen då den inte var särskilt djup. Vi satte det direkt i samband med den strypta katten förra sommaren. Det finns ingen biltrafik där, så ingen kan ju ha råkat köra på katten och lagt den åt sidan. En katt går ju inte heller och självdör på en öppen plats och hittar man en död katt borde man inte lägga den vid en lekplats eller halvt om halvt gräva ned den vid en lekplats, om man är normalt funtad. Inte heller begraver man sin egen katt på denna gräsplan, vid en lekplats. Snarare hade någon dödat den och lagt den där, kanske för att man ska se den.

Vi tog katten till Västra Djursjukhuset, Blå Stjärnan fick jag nog av förra året. Nu fotade jag även katten själv. När jag ringde polisen tog kvinnan emot min anmälan utan protester och utan att säga att polisen inte kan göra något åt detta. Jag sa att jag trodde att någon dödat katten eftersom den låg där den låg och framför allt eftersom jag hittade en strypt katt förra året i samma område. Hon letade då efter min polisanmälan från 2010 för att notera sambandet mellan de båda anmälningarna. Men då fanns inte min anmälan från 2010. Så den kvinna jag talade med som undrade om jag ringt fel och sa att det inte är något polisen gör något åt diarieförde alltså inte min anmälan. Hon låtsades alltså om som att hon tog emot min anmälan, utan att göra det. Den kvinna jag nu talde med förstod att jag blev mycket arg. Hon tyckte inte att det var någon idé att göra en ny anmälan för händelsen 2010 men skrev med det i min nya anmälan.

I morse, den 2 juni 2011, ringde en man mig och berättade att det låg en död svart katt i Ruddalen och att han sett en död gul katt för 2-3 veckor sedan. Han verkade inte helt psykiskt frisk så jag fick inte någon bra beskrivning på var han sett katterna. Jag letade efter den svart nu ikväll, men såg inget. Efter hans samtal ringde jag polisen igen. Jag sa till dem att nu måste de ta detta på allvar för nu är det ju flera katter som legat döda i samma område. Då säger kvinnan till mig att det är inget jag kan polisanmäla utan jag får vända mig till hittegods! ”Nu får du väl ta och ge dig, det är ju ett brott mot djurskyddslagen, vet jag att jag svarade, och att ”jag får polisanmäla precis vad jag vill”. ”Tyvärr är det hittegods du får vända dig till”, sa hon igen. Jag blev riktigt arg och frågade varför det gick bara att anmäla förra veckan när jag talade med en annan då? Och jag sa att det borde ta det på större allvar med tanke på Lerumfallet och att den som börjar med djur kan gå över till att döda människor. (Själv tycker jag att det är nog så allvarligt med att döda försvarslösa individer, men om nu polisen skiter i det borde de förstå hur utvecklingen kan ske). Hon skulle då kontakta Västra Götalandspolisen medan jag väntade i luren. Snart var hon tillbaka och sa att de ville att jag gjorde en anmälan eftersom det var flera fall. Hon var då mycket trevligare helt plötsligt. Hon tog mina uppgifter, jag fick ett diarienummer och hon sa att polisen kanske skulle kontakta mig.

När vi letade efter katten i kväll såg vi att informationslapparna som vi satte upp förra sommaren och som suttit uppe hela tiden tills nu, var borta. De satt uppe för i alla fall ett par veckor sedan. Det vet vi eftersom vi går där nästan varje dag. Är det en slump att de är borta, eller är det någon som inte vill att de ska sitta där?"

Länsstyrelsens åsikt om TNR tvingar de att öka ladugårdskatternas status

Den 20 december bjöd länsstyrelsen i Västra Götaland på en kväll ”i kattens tecken”.

Enligt inbjudan som länsstyrelsen hade skickat ut skulle det bland annat lämnas information om länsstyrelsens djurskyddsarbete ”med en förhoppning om givande diskussioner”. Tyvärr så var länsstyrelsen inte alls speciellt intresserad av några ”givande diskussioner”. Istället avbröts snabbt alla försök från publiken som inte höll med om länsstyrelsens åsikter, som i grova drag utgick från att förvildade katter ska avlivas samt att Trap Neuter Return (TNR) är en dålig metodför att komma tillrätta med det stora antalet förvildade katter det idag finns i Sverige.

Den som inte är särskild upplyst om lagstiftningen kunde efter länsstyrelsens föredrag inte annat än dra slutsatsen att TNR är en olaglig metod, vilket den naturligtvis inte är. Länsstyrelsen anförde en del problem som kunde uppstå vid användning av TNR och hänvisade till att Jordbruksverket tidigare har anfört dessa problem i ett yttrande om metoden. De problem som man anser finns vid användning av TNR är i stort sätt samma problem som finns vid hållande av katter som utekatter, något som är helt lagligt.

Yttrandet från Jordbruksverket kom efter en förfrågan från oss på Göteborgs Katthjälp, där vi önskade att verket skulle ta ställning till TNR-metoden. Länsstyrelsen “glömde” nämna den mest viktiga punkten i yttrandet, nämligen att verket anser att det inte finns några lagliga hinder att jobba med TNR. Därför är det i princip helt ointressant vaden enskild djurskyddsinspektör eller länsstyrelse tycker så länge de som jobbar med metoden följer lagstiftningen.

Det är rent av olämpligt att en djurskyddsinspektör och en länsstyrelse tar så starkt ställning mot en laglig metod. Länsstyrelser ska handlägga ärenden på ett oberoende sätt vilket betyder att de inte ska styras av förutfattade åsikter. Det blir svårt att tro att deras egna åsikter inte kommer att prägla hanteringen av ärenden med förvildade katter när man känner till deras ”extrema” synpunkter i frågan.

Länsstyrelsen har enligt förvaltningslagen även en serviceskyldighet, vilket innebär att de ”skall lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde”. Att så inte sker är helt uppenbart då den som gör en anmälan om en hemlös katt och samtidigt nämner att katten är skygg eller förvildad enbart blir informerad om att man kan anlita en jägare som kan skjuta katten. Den som inte vill att katten ska avlivas får ingen information om t ex TNR-metoden.

Efter att presentationen var klar så konfronterades länsstyrelsen av undertecknad med en av deras egna kontrollrapporter gällande en inspektion som gjordes på en bondgård, efter att en anmälan hade kommit in om dålig katthållning. I rapporten nämns att katterna “hölls ute och söker skydd i en ladugård” och att de “fritt får föröka sig”. Länsstyrelsen konstaterar i rapporten att de inte har några “anmärkningar på djurhållningen ur djurskyddssynpunkt”.

Hur i all världen kan detta sätt att hålla katter vara helt utan anmärkningar medan TNR-metoden samtidigt inte anses uppfylla djurskyddslagens krav? Verksamhetschefen menade då att vi inte skulle gå in på enskilda ärenden, men tyvärr är detta inget enskilt ärende utan allmän praxis hos länsstyrelsen vad gäller handläggning av ärenden med ladugårdskatter. Ett svar krävdes på frågan. Svaret blev att man jobbade på att katthållarna på landsbygden även skulle få strängare bedömningar av katthållningen i framtiden … Tydligen har länsstyrelsen fram till idag ansett att hållande av ladugårdskatter inte behöver uppfylla djurskyddslagens krav!

Länsstyrelsen anser att TNR sänker kattens status, men där är jag av en helt annan åsikt. Att systematiskt, år efter år ignorera ladugårdskatternas rätt att bli behandlade efter djurskyddslagens krav samt att till allmänheten hävda att det bästa för hemlösa och skygga katter är ett skott i pannan, det om något är väl att sänka kattens status!

Länsstyrelsens häxjakt gentemot TNR-metoden har i alla fall som positiv bieffekt att de själva inte längre kan ignorera att även ladugårdskatter ska hållas enligt djurskyddslagens krav och därmed höjs katternas status, i alla fall hos tjänstemän. Med detta tror jag vi har tagit ett rejält steg framåt, det är ju trots allt djurskyddsinspektörerna som har makten (och plikten!) att visa att alla katter är lika mycket värda och att de alla ska skyddas av djurskyddslagen.

Miranda Oude Tanke
Ordförande Göteborgs Katthjälp

Länsstyrelsen begår tjänstefel på löpande band

Länsstyrelsen prackar på löpande band ansvaret för hemlösa katter på privatpersoner.
Klick på bilden för att komma till artikeln.

Idag har det skickats ut en skrivelse till länsstyrelsen angående deras uttalanden i GT om vem som har ansvar för hemlösa katter. Skrivelsen skrevs av Göteborgs Katthjälps ordförande som även är aktiv i Djurens Jurister.


I en artikel i GT från den 15 augusti 2010 som handlar om hemlösa katter lämnar Hans Borgvall i form av verksamhetsledare för veterinärenheten på Länsstyrelsen i Västra Götaland, några kommentarer.

Bland annat framförs det å Länsstyrelsens vägnar att man tar på sig ett juridiskt ansvar för de katterna man matar och enligt Borgvall finns det få som är medvetna om det. Vidare uppges det av Borgvall att katterna går ett fruktansvärt liv till mötes, ett liv med ”smittsamma sjukdomar, som kattpest och kattsnuva, inavel, parasiter, undernäring och slagsmål”.

Den infon som Borgvall lämnar om att man per definition är juridiskt ansvarig för en katt man har börjat mata är oriktigt. Det är bara en strategi länsstyrelsen medveten har bestämt sig att köra med för att slippa ta sitt ansvar och därmed gör länsstyrelsen sig skyldig till systematiskt tjänstefel genom att de inte åtar sig ärenden gällande hemlösa katter. Det är inte journalisten som har citerat Borgvall fel, vi vet att är så länsstyrelsen jobbar.

Anledningen till att länsstyrelsen anser sig kunna lägga ansvaret på den som matar är att det i propositionen om djurskyddslag mm anges att ”ansvaret för att djuren behandlas väl och skyddas mot lidande primärt åvilar varje enskild människa som har djuret i sin vård.” (prop. 1987/88:93 sid. 15). I förarbetena yttrar departementschefen även som sin mening att det ligger i sakens natur att det är ägaren till djuret och den som på annan grund innehar eller förfogar över djuret som är ansvarig för att bestämmelserna i djurskyddslagen åtlyds. Dock anser departementschefen samtidigt att skyldigheterna enligt lagen inte kan sträcka sig utöver den kretsen. (Prop. 1987/88:93, s. 55)

Vi anser det som en omvänd rättsordning att en tillsynsmyndighet lägger ansvaret för katter som har kommit ur ägarens besittning på den som matar det herrelösa djuret utomhus, under en kort tid. Det kan aldrig ha varit lagstiftarens intention att den enskilde ska bli ansvarig för utövning av de paragrafer länsstyrelserna har ett ansvar för blir efterlevda. Den som stöter på en hemlös katt förfogar ju inte självvalt över djuret genom avtalat övertagande av vård från djurägaren e.d.. I praktiken kan det mycket väl hända att katten påträffas en helgdag då berörd myndighet och djurskyddsinspektören inte går att nå. Även om polisen enligt lag har samma skyldigheter vad gäller att omhänderta hittekatter brukar de inte prioritera hemlösa katter särskilt högt och vägrar oftast att befatta sig med sådana ärenden överhuvudtaget, vilket betyder att man skulle lämna ett djur utan mat i ett antal dagar för att undvika att en myndighet lägger ansvaret för den hemlösa katten på den enskilde.

Att länsstyrelsens tolkning på förarbetena är felaktiga framkommer även ur ett rättsfall i Hovrätten. Enligt denna dom anses herrelösa katter som matas av någon inte vara dennas husdjur. (Hovrätten för Västra Sverige, mål B 2542-01).

Vi vill dock poängtera att även vi anser att den som matar en eller flera hemlösa katter under längre tid och utan att anmäla detta till länsstyrelsen eller polis och inte heller på något annat sätt försöker ordna ett bättre liv för katten, har blivit djurhållare i djurskyddslagens bemärkelse och därmed skyldig att se efter djuret enligt djurskyddslagens samtliga krav.

Det finns dock starkare skäl än förarbetena till att utkräva länsstyrelsens ansvar för hemlösa katter. Enligt Djurskyddslagens 32 § skall et djur som är utsatt för lidande omhändertas när det är befogat ur djurskyddsperspektiv, t ex. då ägaren inte går att nå. I sådana fall aktualiseras länsstyrelsens ansvar, som enligt djurskyddsförordningen är kontrollmyndighet, för djurskydd. Inte minst så har länsstyrelsen från och med den 1 januari 2003 har inte längre en befogenhet att omhänderta djur enligt DL 31 och 32 § §. Numera föreligger en skyldighet att gripa in i situationer som faller under nämnda lagrum.

Att klassa någon enstaka hemlös katt som olägenhet för människors hälsa och därmed föra över ansvaret till kommun eller fastighetsägare är inte heller så lyckat i juridisk mening. Med olägenhet för människors hälsa avses, enligt Miljöbalken, störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig (9 kap 3 § MB). Någon enstaka hemlös katt ger inte upphov till olägenhet för människors hälsa. Man förbiser även att djur som far illa i första hand är ett djurskyddsärende som ska handläggas av antingen polis eller länsstyrelse, något som även bekräftas i propositionen till den nya tillsynslagen över hundar och katter. Regering anför i propositionen att, i den mån brister i skötseln inte orsakar problem för omgivningen, att det i sådana fall i första hand är fråga om ett djurskyddsärende. Om brister i skötseln orsakar problem också för omgivningen kan det vara fråga om både ett djurskyddsärende och ett tillsynsärende. (Prop. 2006/07:126)

Att länsstyrelsen har brist på resurser och därmed säger sig inte kunna handlägga samtliga ärenden som kommer in är en sak. Att dels med flit lägga ansvaret på den enskilde och inte intressera sig för åtgärder som till största del förhindrar de nämna smittsamma sjukdomar, inavel, parasiter, undernäring och slagsmål är något helt annat. I flera år har det försökts att få djurskyddsinspektörerna att inse att Trap Neuter Return (TNR) är den metoden som i första hand stabiliserar för att sedan minska det stora antalet förvildade och hemlösa katter.

TNR har i många länder praktiserats med goda resultat, bland annat i Norge och Alaska som har ett klimat som liknar Sveriges. Även Danmark jobbar sedan många år med TNR. Det finns många vetenskapliga studier som bekräftar att TNR:
- stabiliserar kolonier med förvildade katter för att sen med tiden minska den genom
naturlig avgång och omplacering;
- markant förbättrar katternas hälsa;
- minskar klagomålen från allmänheten.

Både den dåvarande Djurskyddsmyndigheten och Statens Jordbruksverket har i skrivelser angående TNR-metoden uttalat att det inte finns några juridiska hinder i djurskyddslagstiftningen för att TNR används i Sverige om katterna får den tillsyn, mat och skydd som lagen kräver.

Många problem som Borgvall påpekar i artikeln i GT försvinner just vid implementering av TNR, såsom smittsamma sjukdomar, inavel, undernäring och slagsmål.

Avlivning av en del av beståndet är ingen metod som förebygger lidande på något sätt. Den bara minskar beståndet tillfälligt vilket gör att det skapas bättre förutsättningar för de kvarvarande katterna (mindre konkurrens, mer mat per individ) vilket i sin tur resulterar i större överlevnadschanser för kattungarna som föds. Vetenskapliga studier på kattungar som föds hemlösa har dock visat att upp till 48 % av kattungarna yngre än 8 veckor och upp till 75 % av kattungarna yngre än sex månader dör eller försvinner. Det är där en stor del av lidandet ligger.

Länsstyrelsen bör omedelbart sluta med att på löpande band begå tjänstefel och därmed samtidigt svika djuren, samt börja läsa på om TNR metoden för att på ett modernt och effektivt sätt engagera sig för att förbättra de hemlösa katternas situation på ett långsiktigt
sätt.

Å Djurens Juristers vägnar,
Miranda Oude Tanke


Bifogas skrivelse till Statens Jordbruksverket där de vanligaste myter om TNR blir bemötta.

Miljöpartiet: Hemlösa katter är inte statens ansvar

http://www.expressen.se/Nyheter/1.1988411/annorlunda-forslag-pa-miljopartiets-kongress

Varför är partistyrelsen till exempel emot de statliga katthemmen?
- Brinner man för katter som inte har nånstans att bo så är det klart att man gärna skulle vilja se staten bidra till att man kan starta fler katthem. Det är en väldigt behjärtansvärd tanke, men sen är det i vårt tycke inte statens uppgift att sköta det, säger Maria Wetterstrand.

Märkligt påstående från MP:s Wetterstrand att omhändertagande och ”förvaring” av djur inte är statens ansvar. För det första är det polismyndigheten och länsstyrelserna (både statliga inställningar) som bl. a enligt djurskyddslagen har ansvaret för omhändertagande av djur som utsätts för onödigt lidande. Enligt förarbetena och Djurskyddslagen är redan det faktum att ett djur har kommit ur ägarens besittning eller är uppenbarligen hemlös tillräckligt för att ett omhändertagande och förvaring av djuret ska ske. Det ÄR alltså statens ansvar att ta hand om hemlösa katter.

Vidare så har Sverige undertecknat Europarådets konvention om Sällskapsdjur, och enligt denna konvention är länderna – om de finner att antalet herrelösa djur utgör ett problem - skyldiga att ta de lagmässiga och administrativa åtgärder som är nödvändiga för att minska deras antal utan att orsaka dem onödig smärta, lidande och stress. Dessutom har EU parlamentet uppmanat medlemsländerna att anta en plan för omhändertagande av herrelösa djur med offentliga medel för att motarbeta förekomsten av kringdrivande och hemlösa hundar och katter.

Märkligt nog driver Sverige, som ju enligt de flesta politiker har ”världens bästa djurskyddslag”, i motsats till många andra Europeiska länder, inte ett enda statligt, eller med statliga medel drivet, djurhem.

Tydligen är även MP av den åsikten att man genom att åka snålskjuts på ideella krafter och genom att helt förlita sig på deras engagemang ska "säkerställa" djurskyddet i Sverige.

SUCK!

Share

Är du missnöjd med djurskyddstillsynen i ditt län?

Fräso är en av alla katter som är väldigt missnöjd med hur länsstyrelsen tar hand om djurskyddsärenden. Skulle han ha bett dem om hjälp när han såg ut som han gjorde den dagen han kom till oss hade han varit död idag. Både för att han var sjuk och skygg. Istället är han nu en glad kattkille som njuter av sitt nya liv.

Göteborgs Katthjälp håller som remissinstans för utredningen av djurskyddslagstiftningen på att samla in information om handläggning av djurskyddsärenden.

Är du missnöjd med eller tvivlar du på hur ett djurskyddsärende har handlagts av myndigheten? Hör av dig till oss på info@goteborgskatthjalp.com. Du kommer att förbli anonym i sammanställningen.

All information är av intresse, oavsett djurslag eller län!

Vad är egentligen djurskydd? - Del 2

Just nu pågår det i uppdrag av regeringen en utredning av djurskyddslagen och ska det föreslås vilka ändringar det behövs göras till att göra djurskyddslagen bättre.

Det som jag hoppas att utredningen ska komma fram till är att det finns stora brister i just efterlevnaden av den nuvarande djurskyddslagen. T ex så stadgas det i paragraferna om omhändertagande av djur att tillsynsmyndigheten skall omhänderta djur när de har utsatts för en eller fler av punkterna som nämns i paragrafen. Lagen skärptes år 2003 så att tillsynsmyndigheterna inte längre hade en möjlighet, utan en skyldighet att omhänderta djur som bl. a. utsätts för lidande. Bakgrunden till denna skärpning är att ”det inte kan anses försvarbart att i kvalificerade fall av bristande vård underlåta att omhänderta drabbade djur.”  Skärpningen motiverades också med att det tidigare gjordes alltför optimistiska framtidsbedömningar om huruvida personer skulle sluta att upprepa sitt beteende. (Prop. 2001/02:93)

Ändå händer det dagligen att länsstyrelser väljer att inte ta beslut om omhändertagande i kvalificerade fall av bristande vård. T ex kan jag nämna 3 olika fall som har varit aktuella de sista 2 veckor:

1. En katt ramlar ner från femte våningen. Den är blodig, haltar, kan inte äta eller gå på lådan. Ägaren tar inte katten till veterinär då den anser det vara för dyrt. När fallet kommer till länsstyrelsens kännedom har katten redan varit utsatt för svåra plågor i 2 dygn. Ändå valde Lst. att inte besluta om omedelbart omhändertagande vilket resulterade i att katten blev utsatt för fortsatt plågande i ytterligare 3 dygn med Lst. kännedom. Privatpersoner fick till slut ingripa och se till att katten kom till veterinär.

2. En grupp sjuka katter som har varit föremål i ett djurskyddsärende i 7 år, med Lst. kännedom. Ägaren vägrade i alla år att ta katter till veterinär för vård. Efter 5 förelägganden togs katterna omhand förra veckan och alla förutom en avlivades, trots att 2 djurskyddsföreningar hade erbjudit sig att ta hand om katterna. En katthona med 4 ungar är i dagsläget kvar och Lst. rekommenderade att ägaren skulle ordna avskjutning av dessa.

3. En hemlös kattmamma med 5 ungar finns i Backa, Göteborg. Vid en första anmälan har Lst. inte agerat överhuvudtaget. Vid nästa anmälan åker Lst. ut och bedömer att bostadsbolaget med hjälp av ett saneringsbolag kan ta hand om katterna …?!?! Katterna finns i skrivande stund kvar utomhus, i minusgrader, iskall vind och snö.

Detta händer inte enbart i Västra Götaland men i hela Sverige, varje dag. Samtidigt skriver jordbruksdepartementet i kommittédirektiven, som är underlaget till utredningen att ”Regeringens uppfattning är att omhändertaganden används på ett ansvarsfullt sätt.”

Man kan inte annat än konstatera att det finns ett väldigt stort glapp mellan vad regeringen anser och vad som är den dagliga verkligheten.

Var kan man anmäla JO för felaktig handläggning?

Hur mycket ska vara nog?
Om JO får bestämma räcker ovanstående scenariot inte till för att djur skall omhändertas. Bild: Miljöförvaltning Göteborg

Nu har återigen Justitieombudsmannen avskrivit två anmälningar vi skickade in från vidare handläggning. Och återigen funderar jag på varför ärenden har avskrivits. Det beror i alla fall inte på att skrivelserna är dålig utformade, brist på handlingar, svårigheter att tolka lagstiftning e.d.. Det handlar om fall där det är MER än uppenbart att handläggningen har varit felaktigt och där djur har fått lida pga både långsam och felaktig handläggning.

Tydligen ser JO inga som helst problem i att djur vanvårdas år efter år medan tillsynsmyndigheten handlägger ärendet i snigeltakt eller rentav försöker sopa ärendet under mattan. Djur (katter i detta fall) får t.o.m. självdö medan föreläggande efter föreläggande skickas ut, vilka blir totalt ignorerade av djurägaren. Att djurskyddslagen har ett förebyggande syfte och att handläggning av djurskyddsärenden ska präglas av det har tydligen gått förbi JO helt och hållet.

JO har tydligen inte heller några problem med att tjänstemän på Statens Jordbruksverket hänvisar till lagstiftning som har upphört att gälla samt att tjänstemannen i frågan anser att verket inte har någon skyldighet att påpeka ev. brister i handläggningen av djurskyddsärenden av underordnat tillsynsmyndighet.

Detta skrämmer livet ur mig!!!

Det finns JO-anmälan angående handläggning av djurskyddsärenden där JO faktiskt har yttrat kritik mot myndighetens handläggning. MEN: I alla dessa fall, alltså de jag känner till, handlar det inte om att djuren har drabbats av handläggningen, de handlar om att djurägarens rättsäkerhet på något sätt har äventyrats! T ex genom kontroll av djurbesättning utan djurägarens närvaro eller tillstånd, felaktigheter i kontrollrapporter, underlåtenhet att utlämna handlingar mm.

JO bekräftar i mina ögon bara att djurskyddslagen inte är till för att skydda djur. Den ska i första hand skydda djurägaren. Så länge djurägarens rättsäkerhet inte kommer i kläm så anser JO att djur får utsättas för långvarigt lidande utan att varken tillsynsmyndigheten eller Jordbruksverket ska känna sig manat att göra nåt åt det.

Vad ledsen man blir…. verkligen ledsen.

Är det djurens fel att de har råkat bli brottsoffer?

Några av Katthjälpens brottsoffer, räddade från vanvård, hemlöshet ... och länsstyrelsen?

Igår läste jag ett mycket intressant och skrämmande JO beslut där Länsstyrelsen i Jönköpings län beslutade att låta avliva friska djur (varav en katthona som födde ungar strax efter omhändertagandet) pga att uppstallning skulle bli för dyrt!

Tidigare har denna länsstyrelse låtit avliva 13 hundar från en släkting pga. att djuren inte ansågs vara omplacerbara pga. mentala brister (djuren undersöktes samma dag som omhändertagandet har sket, man kan ju inte förvänta annat än att djuren då är stressade och instabila!). Självklart är det jättebra att djur som vanvårdas hos sin ägare omhändertas men att förordna avlivning pga. den mentala statusen djuret uppvisar dagen den omhändertas är korkat! Även två kullar med nyfödda valpar avlivades då de var fallna efter tikar som uppvisade aggressiva tendenser!

I utredningen yttrar länsstyrelsen följande: "Från det att djuren omhändertas tills dess att de avyttras eller avlivas är det polismyndigheten som är ansvarig för djuren och deras vård. Det är även polismyndighetens uppgift att se till att djuren får lämpliga hem. Polismyndigheten försöker i möjligaste mån att se till att de omhändertagna djuren får nya hem, men i vissa fall kan det vara mycket svårt att omplacera djuren och polismyndigheten får i sådant fall avliva djuren i enlighet med länsstyrelsens beslut. Av 74 § djurskyddsförordningen (1988:539) framgår att länsstyrelsens beslut om omhändertagande av djur och avyttring alternativt avlivning gäller omedelbart även om det överklagas, vilket innebär att djuren nästan alltid är avyttrade eller avlivade när ärendet avgörs i högre instans. Omhändertagande av djur och framförallt uppstallningen av de omhändertagna djuren är förenade med stora kostnader för samhället. Det är av denna anledning angeläget att beslut om vad som ska hända med omhändertagna djur fastställs snarast enligt 34 § djurskyddslagen och att dessa beslut verkställs så snart som det är möjligt."

Ursäkta mig men uppstallning av fängslade är också förenade med stora kostnader för samhället... och då handlar det om brottslingar och inte oskyldiga djur som har blivit offer för vanvård! De avlivas väl inte heller?

I landet med ”världens bästa djurskyddslag” är det polisen som lekar djurhem medans de saknar både kunskap och medel till att kunna klara denna uppgift. Vi behöver djurhem som drivs med statliga medel och som har kunskapen inne till att kunna ta hand om dessa brottsoffer på ett proffsigt och respektfullt sätt.

Ta gärna en titt inne på Animalshope.com, en svensk organisation som jobbar för att få till stånd en verksamhet med huvudsyfte att hjälpa utsatta djur och djurarter, vilda som tama med direkt hjälp och genom samordning och effektivisering av hjälpinsatser inom befintliga hjälpinstanser. DET är vad vi behöver om vi verkligen vill vara det landet med världens bästa djurskyddslag.