För Väsa...

Hej!
Jag heter Anneli och är sambo med Calle och fyra underbara katter.

Så här börjar vår historia:

En stormig höstdag.
Calle jobbade, jag var hemma i hans lägenhet. Calle fick höra på sitt dåvarande jobb, att arbetskamraterna sett en liten kisse alldeles ensam i ett litet skjul mitt i stormen. Han ringde till mig och meddelade att han skulle hämta kissen och ta med den hem.

Kissen, som visade sig vara en liten hona, verkade tam men hon var väldigt mager och medtagen. Calles katt Sammet var nyfiken på den lilla kissen och smög efter henne och sniffade på hennes svans. Nykomlingen var dock inte lika sugen på att umgås, så hon fräste ifrån och fick därefter heta Väsa.
Vi kollade på internet efter ett katthem som skulle kunna tänkas hjälpa oss. Alla hade fullt, vilket vi i dagsläget vet att så är det tyvärr alltid. Vi ombads att ta hand om henne själva.

Väsa fick en egen liten plats i sängen, i en kattkorg, vilken hon somnade stående i. Jag tvättade ögonen och öronen på henne och plockade fästing efter fästing efter fästing på hennes tunna kropp, de verkade aldrig ta slut..
Väsa spann hela tiden och var verkligen glad över att få uppmärksamhet, men var väldigt trött. Hon sov nästan hela tiden, förutom när hon åt. Veterinären rådde oss att ge henne små mål mat eftersom hennes kropp inte var van vid mat..
Ute ven stormen för fullt och slog mot fönstrena, vid flertalet tillfällen lät det som att fönstrena skulle krossas av kastvindarna. Väsa hade inte klarat sig länge till, ensam där ute.

Dagarna gick. Väsa blev lite piggare och verkade må bättre. Hon tittade på oss och spann. Hon förstod att vi ville hjälpa henne.
Alting verkade gå bra men så plötsligt rasade allt. En dag låg Väsa i kattlådan och skrek. Hon kunde inte resa sig upp. Calle åkte med Väsa till veterinären, där hon undersöktes. Snart kom veterinären med det värsta tänkbara beskedet. Hon kunde inte hjälpa Väsa.

Utomhus ven stormen för fullt. Inomhus somnade Väsa in i Calles armar.

Väsa lämnade oss med krossade hjärtan, men hon lärde oss att varje människa kan göra så mycket större skillnad än vad vi tror. Vi kunde inte rädda Väsa, men det finns så många fler där ute som behöver hjälp. Inget lyckligt slut denna gång men det kan det bli för många andra katter.

Så, gör en insats du också!

För Väsa och för alla de andra.