En dag som inte är som alla andra...

Jag heter Annelie och jag gick med i Göteborgs katthjälp då jag stötte på en hemlöskatt. Jag flyttade till Partille och fick reda på att en svart kisse hade varit hemlös i över 7 år...Jag var som de flesta är lite förvirrad...man ville ju hjälpa katten...förstog ju att den kan ju inte gå så här...såg dagligen grannar som sparkade på den...schasade iväg den...klappade i händerna i tron på att bli av med kattjäveln som går på MIN tomt.

Då funderade jag på VAD GÖR MAN? Jag måste hjälpa katten då grannar inte förstod dess lidande...den kom ju till dem för att få hjälp...eller mat.

Jag började mata katten för att försöka få den att komma tillbaka till mig och försöka bli kompis och visa att jag inte är farlig. Så snäll o rar....liten kisse...som gick ensam och rädd...speciellt när det blåste var det jättejobbigt. Jag kände att bara mata kissen går ju inte. Finns det något man kan göra eller skall den bara lämnas åt sitt öde?

Jag gogglade på nätet efter olika katthjälps hem...av 5 st svarade Göteborgskatthjälp och en till... Den andra som ringde frågade vilken färg det var på katten..jag sade svart...Nä då kan vi inte hjälpa till eftersom ingen vill ha svarta katter....öhh ...hallå eller...då gick jag i taket och skällde ut idioten. Då skall man inte jobba på katthem om man går efter färg...helt galet.

Då jag aldrig stött på en hemlös katt förut tog jag omedelbart åt mig all info jag fick av Göteborgs katthjälp. De får ju dagligen in hur många anmälningar som helst och han sattes upp på kölistan. Jag gjorde som de sade att bygga ett skydd åt honom och fixa matningen där så han hade det bra tillsvidare. Jag fick även låna fälla. Det var spännande att rigga fällan och vänta på fångsten. Jag blev så lycklig när han gick in i fällan Då..just då i det ögonblicket kände jag att nu kan det bara bli bättre för han...även om han inte förstod det just då... och han fick bo i min kattgård som jag har till mina egna katter. Så efter 4 dagar var det dags att komma till veterinären för att bli kastrerad, vaccinerad och öronmärkt. Då hade han lugnat ner sig så pass att han var lite mindre fräsigare än vid infångningen. :D

Under dessa dagar i kattgården gick jag dagligen till honom och försiktigt pratade med honom och bara lät honom höra min röst. Gav han fjäsk mat typ tonfisk osv...för att han skulle gilla mig lättare...:D

Som tur var gick det ganska fort för föreningen att få en ledig plats på katthemmet där han fick träffa andra katt kompisar och börja lära sig ett nytt liv.

Nu bor han hos en tjej och han älskar gos...sängen är mjuk och gosig. Och han vägrar att gå ut. Jag förstår honom så väl. Han minns hur svårt det var.

Då bestämde jag mig för att ge tillbaka...eftersom föreningen ställt upp så vansinningt bra. Ger man hjälp så får man hjälp även om föreningen inte kan hjälpa precis i anmälningstillfället. Och även om man jobbar heltid så kan man hjälpa till ibland bättre man gör något än inget alls. Tycker jag.

Det finns hur många historier som helst men detta var min första hittekatt och jag är evigt tacksam att det finns katthem och att människor donerar pengar för att kunna hjälpa en individ som betraktas lägre än sopor i dagens samhälle.

Så istället för att sitta hemma och vara förbannad över all djurplågeri...osv bestämde jag mig för att dra mitt strå till stacken. Även om man inte kan göra allt så kan man bidra lite. Och nu önskar jag att jag vinner på lotto så jag kan säga upp mig på mitt arbete och lägga all tid på de hemlösa katterna. Men drömma går ju...