Vi får helst stanna hemma med en sjuk katt...

En av våra jourhemskatter mådde inte så bra de sista dagarna, nyser, hostar, sväljer lite väl ofta. Katten verkade må sämre idag och jourhusse skulle boka en tid hos en av våra djursjukhus i Göteborg. Kanske han är snuvig eller har det fastnatt ett grässtrå e.d. i luftröret?

Till min stora förvåning ville veterinären, som även äger stället, helst att vi inte skulle komma med katten, i fall det skulle vara kattsnuva! Det var nått nytt för mig, sjuka katter får inte komma till djursjukhuset!

Har han tänkt på att väldigt många katter är bärare på herpesvirus, som är den största orsaken till kattsnuva, utan att de visar symtom? Katter som är bärare på herpesviruset börjar utsöndra viruset vid stress och ett veterinärbesök är ett utmärkt tillfälle till att bli stressad!

Hoppas verkligen inte att den riktiga anledningen är att katten är en katthemskatt. Det skulle inte vara första gången att detta djursjukhus nobbar hittekatter.

För Väsa...

Hej!
Jag heter Anneli och är sambo med Calle och fyra underbara katter.

Så här börjar vår historia:

En stormig höstdag.
Calle jobbade, jag var hemma i hans lägenhet. Calle fick höra på sitt dåvarande jobb, att arbetskamraterna sett en liten kisse alldeles ensam i ett litet skjul mitt i stormen. Han ringde till mig och meddelade att han skulle hämta kissen och ta med den hem.

Kissen, som visade sig vara en liten hona, verkade tam men hon var väldigt mager och medtagen. Calles katt Sammet var nyfiken på den lilla kissen och smög efter henne och sniffade på hennes svans. Nykomlingen var dock inte lika sugen på att umgås, så hon fräste ifrån och fick därefter heta Väsa.
Vi kollade på internet efter ett katthem som skulle kunna tänkas hjälpa oss. Alla hade fullt, vilket vi i dagsläget vet att så är det tyvärr alltid. Vi ombads att ta hand om henne själva.

Väsa fick en egen liten plats i sängen, i en kattkorg, vilken hon somnade stående i. Jag tvättade ögonen och öronen på henne och plockade fästing efter fästing efter fästing på hennes tunna kropp, de verkade aldrig ta slut..
Väsa spann hela tiden och var verkligen glad över att få uppmärksamhet, men var väldigt trött. Hon sov nästan hela tiden, förutom när hon åt. Veterinären rådde oss att ge henne små mål mat eftersom hennes kropp inte var van vid mat..
Ute ven stormen för fullt och slog mot fönstrena, vid flertalet tillfällen lät det som att fönstrena skulle krossas av kastvindarna. Väsa hade inte klarat sig länge till, ensam där ute.

Dagarna gick. Väsa blev lite piggare och verkade må bättre. Hon tittade på oss och spann. Hon förstod att vi ville hjälpa henne.
Alting verkade gå bra men så plötsligt rasade allt. En dag låg Väsa i kattlådan och skrek. Hon kunde inte resa sig upp. Calle åkte med Väsa till veterinären, där hon undersöktes. Snart kom veterinären med det värsta tänkbara beskedet. Hon kunde inte hjälpa Väsa.

Utomhus ven stormen för fullt. Inomhus somnade Väsa in i Calles armar.

Väsa lämnade oss med krossade hjärtan, men hon lärde oss att varje människa kan göra så mycket större skillnad än vad vi tror. Vi kunde inte rädda Väsa, men det finns så många fler där ute som behöver hjälp. Inget lyckligt slut denna gång men det kan det bli för många andra katter.

Så, gör en insats du också!

För Väsa och för alla de andra.

En dag som inte är som alla andra...

Jag heter Annelie och jag gick med i Göteborgs katthjälp då jag stötte på en hemlöskatt. Jag flyttade till Partille och fick reda på att en svart kisse hade varit hemlös i över 7 år...Jag var som de flesta är lite förvirrad...man ville ju hjälpa katten...förstog ju att den kan ju inte gå så här...såg dagligen grannar som sparkade på den...schasade iväg den...klappade i händerna i tron på att bli av med kattjäveln som går på MIN tomt.

Då funderade jag på VAD GÖR MAN? Jag måste hjälpa katten då grannar inte förstod dess lidande...den kom ju till dem för att få hjälp...eller mat.

Jag började mata katten för att försöka få den att komma tillbaka till mig och försöka bli kompis och visa att jag inte är farlig. Så snäll o rar....liten kisse...som gick ensam och rädd...speciellt när det blåste var det jättejobbigt. Jag kände att bara mata kissen går ju inte. Finns det något man kan göra eller skall den bara lämnas åt sitt öde?

Jag gogglade på nätet efter olika katthjälps hem...av 5 st svarade Göteborgskatthjälp och en till... Den andra som ringde frågade vilken färg det var på katten..jag sade svart...Nä då kan vi inte hjälpa till eftersom ingen vill ha svarta katter....öhh ...hallå eller...då gick jag i taket och skällde ut idioten. Då skall man inte jobba på katthem om man går efter färg...helt galet.

Då jag aldrig stött på en hemlös katt förut tog jag omedelbart åt mig all info jag fick av Göteborgs katthjälp. De får ju dagligen in hur många anmälningar som helst och han sattes upp på kölistan. Jag gjorde som de sade att bygga ett skydd åt honom och fixa matningen där så han hade det bra tillsvidare. Jag fick även låna fälla. Det var spännande att rigga fällan och vänta på fångsten. Jag blev så lycklig när han gick in i fällan Då..just då i det ögonblicket kände jag att nu kan det bara bli bättre för han...även om han inte förstod det just då... och han fick bo i min kattgård som jag har till mina egna katter. Så efter 4 dagar var det dags att komma till veterinären för att bli kastrerad, vaccinerad och öronmärkt. Då hade han lugnat ner sig så pass att han var lite mindre fräsigare än vid infångningen. :D

Under dessa dagar i kattgården gick jag dagligen till honom och försiktigt pratade med honom och bara lät honom höra min röst. Gav han fjäsk mat typ tonfisk osv...för att han skulle gilla mig lättare...:D

Som tur var gick det ganska fort för föreningen att få en ledig plats på katthemmet där han fick träffa andra katt kompisar och börja lära sig ett nytt liv.

Nu bor han hos en tjej och han älskar gos...sängen är mjuk och gosig. Och han vägrar att gå ut. Jag förstår honom så väl. Han minns hur svårt det var.

Då bestämde jag mig för att ge tillbaka...eftersom föreningen ställt upp så vansinningt bra. Ger man hjälp så får man hjälp även om föreningen inte kan hjälpa precis i anmälningstillfället. Och även om man jobbar heltid så kan man hjälpa till ibland bättre man gör något än inget alls. Tycker jag.

Det finns hur många historier som helst men detta var min första hittekatt och jag är evigt tacksam att det finns katthem och att människor donerar pengar för att kunna hjälpa en individ som betraktas lägre än sopor i dagens samhälle.

Så istället för att sitta hemma och vara förbannad över all djurplågeri...osv bestämde jag mig för att dra mitt strå till stacken. Även om man inte kan göra allt så kan man bidra lite. Och nu önskar jag att jag vinner på lotto så jag kan säga upp mig på mitt arbete och lägga all tid på de hemlösa katterna. Men drömma går ju...

Välkommen till Göteborgs Katthjälps blogg!

Tanken är att vi som är aktiva inom föreningen ska skriva här ett par gånger i veckan och berätta vad vi har varit med om, vad som har berört oss, vad som har gjort oss glada, lyckliga, ledsna eller förbannade i vårt arbete med och för de hemlösa katterna i Sverige.